Lite melankoli

Så sitter man plötsligt själv. Ena stunden fullt med folk i huset nästa stund tomt, alla borta. Det är med blandade känslor jag sitter i mitt tomma hus.
Lasen och yngsta sonen drog till Lasens brorsa 25 mil bort för att kolla in hans nyköpta ställe och åka skidor i Vemdalen. Brorsan har två jakthundar bägge är hanar och vi har en löptik som är inne i sitt höglöp (kan det heta så?). Jag vill inte ha valpar så jag stannade hemma med den löppska hyndan. Jag tyckte det skulle bli skönt men nu känns det lite för tyst och tomt.
När jag var liten var jag enda barnet det tyckte jag var skit tråkigt. Jag längtade efter syskon. Det verkade så mysigt med stora familjer. Jag lyckades skaffa en egen rätt stor familj, tre barn. Två väldigt tätt och en sladdis. När alla är hemma samtidigt känns den väldigt stor min familj. Speciellt när de äldsta tar med flickvän/pojkvän.
Men nu är det tomt och tyst bara den korkade hunden som vill bli påsatt och gnyr runt och är allmänt knäpp när hon löper. Jag tror jag ska krypa ner i sängen med en god bok och vänta in morgondagen. Då kommer dom hem igen.