Att resa.

Jag ska ut och resa igen. Jag köpte biljetten redan i juli. Så resan till Thailand har hägrat sensommarn och hela hösten. Men jag har haft en del ågren också. Det är otroligt vad man kan hitta på för att lindra den lilla rösten som säger att det är helt åt helvete att åka till Thailand. Det är faktiskt en militärdiktatur. Men jag försvarar mej med att det inte är dom jag stöder (men det gör jag ju bara genom att resa dit).
Jag tycker att jag reser på ett bra sätt. Jag åker med lokalbussar bor på små billiga ställen som ägs av lokalbefolkningen försöker vara trevlig och skapa kontakt. Det är svårt med språket så jag har med mej ett litet fotoalbum. Man kan visa bilder och visa med kroppspråk och ha riktigt kul med folk. Vinterbilder skapar förståelse för resandet.
Jag är borta länge, det blir två månader den här gången. Ingen två veckors resa,boende på flott hotell med privat pool, betjäning och mur. Det är mitt försvar för att flyga så långt.

Anekdot från min första resa-06
Jag skulle köpa en bikini, alla hade sagt innan jag reste att allt finns där nere. Jodå om man har storlek XXS. Men damerna där nere är uppriktiga.
- For you Madaaaame? No hab, to big!
Jag tröttnade och tänkte att jag tar med min bh för att lite snabbare kunna kolla storlekarna. Minen på den lilla späda thailändska kvinnan i min ålder var obetalbar. Hon såg ut som jag dragit fram två ICA-kassar när jag drog upp behån ur väskan. Hon kom på sig själv och försökte ändra ansiktsminen. Det var ju lite pinsamt att börja skratta ut kunderna.
Men Fia och jag bara exploderade av skratt och sen stod vi där och skrattade tillsammans alla tre så tårarna rann. När vi torkat tårarna kunde hon upplysa mej om att, -To big, no hab. Jag använde min baddräkt och ibland svart bh och svarta trosor när jag badade resten av resan.

Episod andra resan -07
Vi skulle till Ankor Wat och tog landvägen Aranyaprathet-Poi Pet till Sieam Reip. Vi var äldst på bussen, resten var backpackers i 20 års åldern och unga thailändare och kambodjaner. Det var en av de värsta buss resor jag gjort. (Betänk att jag har åkt buss till Indien och i Nepal på slutet av 70-talet).
Solen var röd-orange när den gick ner och vi hade passerat gränsen. Det röda dammet ligger som ett dis över ett av de fattigaste länder i världen. Gränsövergångens chokartade upplevelse av fattigdom, hopp och handel. Det är fruktansärt varmt, 38 grader och dammet ligger som en hinna på huden. Blicken av den lilla killen, skitig med kläder i trasor som tiggde vid muren. Hans blick sitter inristad i mej. Jag tycker det är fruktansvärt att fattigdom inte är utrotat när det är 2000-tal. Det är ett myller av mopeder, bussar, överlastade till bristningsgränsen och överallt människor. Vi lotsas fram till rätt buss och sätter oss. Smala säten med grön galonklädsel. Fönsterna öppna och en tryckande hetta. Men det är endå skönt att komma undan lite. Få en egen plats i virrvarret. Jag tror det var 12 mil mellan gränsen och Sieam Reip. Det tog oss 7 timmar. Vi körde i 20 km/h vissa sträckor 50 några hundra meter här och där. Stenig uppgrävd grusväg med ständiga nya gropar och ett infernaliskt rött damm som åt sig in överallt. Alla satt insvepta i sjalar och vi försökte stänga dom vinda bussfönstren för att slippa det värsta dammet. Vi skojade och berättade för våra medresenärer att våra vägar är nästan lika dåliga när tjälen går. Om man bortsåg dammet och värmen. Grabbarna från Kanada begrep vad vi menade och skrattade. Under mina fötter hade jag ett extra däck om det skulle bli punktering. Vi slapp använda det.
Dom stora turistatraktionerna är mer eller mindre uppköpta av utländska ägare. Kambodjaner som bor granne med Ankor Wat är för fattiga för att själva kunna gå in där. Det kostar 20 US-dollar för en dag. Har du ingen giltig biljett är straffet 100 US-dollar. Vakterna har uniform och långa bambu käppar. Det gick ryckten om att den dåliga vägen var uppköpt av den privata flygplatsen i Sieam Reap för att turister som flyger in har mera pengar än dom som tar landvägen.
Alla ungar är nyfikna och har ett otroligt sug efter språk. Efter utbildning över huvudtaget. Läkare eller lärare är drömyrket och guide. För det finns massor runt Ankor. Dom tågar först med ett paraply i högsta hugg för att synas i sin grupp. Jag hörde ryska, tyska, engelska, franska och holländska. Guiderna var från kambodja och fick dricks. Därav drömyrket.
Jag tordes inte säga att min son hade gratis skolgång och skolmat och var trött på skolan.
Vi satt och hängde vid huvudingången och väntade på vår taxi. Vi orkade inte gå runt och titta mer på de fantastiska stenbyggnationerna. Efter en hel dag kan man inte ta in mer. Jag satt och läste en bok då det kom fram en liten kille som undrade vartifrån jag kom. -Sverige. Han svarade -Aha Stockholm är huvudstaden. Jag nickade, något imponerad. Han tittade på omslaget till min bok, där en drake kröp fram. Och sa med ett brett leende och med en lättnad i rösten att sådana djur har vi inte i Kambodja.
Något mer som man slås av i Kambodja är att det fanns nästan inga kambodjaner i vår ålder, runt 50. För dom strök med under USA:s krig och sedan under Pol Pot.
Längst den taskiga vägen dit fanns det skyltar som varnade för att gräva i jorden. Det finns massor av minor kvar i marken. Man måste hålla sig på vägarna och inte ströva iväg ut i naturen.
Det är lärorikt att resa och nyttigt att begripa hur jävla bra man har och vara nöjd när man är hemma.